Söndag i håret, snäll muskelvärk i mina ben. Sista dan innan jag åker hem. 5 månader saknad, 3 månader omkullkastning, 1 veckoslut på 2000 meters höjd som får mig på benen. Nu börjar sommaren för mig. Denna sommar blir min egen, som Tove Jansson ska jag spendera den så långt det går på klipporna. Barfota.

Det ser jag fram emot.

handkirurgi

Varje dag bör man lära sig nàt nytt. Idag lärde jag mig de 6 instabilitätskriterierna för radiusfrakturer. Jag lärde mig ocksà att aldrig gifta mig med en schweitzisk kirurg. Sà som de beter sig mot kvinnor skulle man aldrig vilja vara deras fruar..
Om jag räknar högersidig tummetott, pekkompott, làngeman, ringfinger samt lilletott, är det lika mànga som mina resterande dagar här centrala Europa. Jag vill ropa, jag är glad att komma hem, hej kära Finland! Men vet inte om hela min kropp känner sà.

Nu koncentration pà mina sista andetag i Schweitzluften

spår av fötter

Kaffekopp och lakrits i handen. Igår var jag på mitt livs första vernissage. Felix Gonzales Torres med konceptionell konst. Ännu en gång konstaterar jag att jag inget vet om konst. Men jag inser också nu att det kan ge nåt, såsom kunskap och oväntade emotioner. Det hjälper också hjärnan att koppla bort för en stund och jag uppskattade verkligen hela stöket igår. Men jag kommer aldrig att bli en vernissagetante. Jag vill ha konsten i vardagen, i naturen, i förhållanden mellan människor. Inte bara på den vita väggen.


Jag ser små myrfotspår. Vill gärna förenkla nu.

horisonten

sjukhuset börjar kännas som ett hem, då man spenderar 11 timmar av sina 14 vakna där. Jag märker att tyskarna och schweizerostarna är ganska strålande på anatomi. Har många gånger förbannat min lathet under 2ans höst då vi hade anatomi. Det var väl just före min stubin tog slut och jag åkte till Brasilien för ett år. Kunde väl helt enkelt inte bry mig mindre då. Nu har jag ändå en bra chans att repetera och som bonus lära mig den på tyska..
Imorgon är det onsdag och på kvällen har jag min efterlängtade dans. Sedan räknar jag de återstående dagarna på mina två nagelbitna händer. Vet inte vad allt detta har gett mig. Det känns synd att lämna de personer som man just börjar lära känna här, det känns också skönt att lämna ett ganska beroende uppehälle bakom sig. Beroende är nånting jag inte klarar av. Det bryter ner min självkänsla.
Min allra största lycka denna vecka var Eggies glädjebud om passage till kOnstfacket. Är varm och sprallig över det. Grattis än en gång!
Nu försök till nedvarvning, imorgon är en ny dag.

Igår handlade vi i en asiatisk affär, där man känner igen ungefär 10% av varorna. C och jag beslöt att pröva oss på nya indiska, vietnamiska och thailändska recept de följande 2 veckorna. Igår gjorde vi en grön curry med kokos och gröna ärtor och räkor.
Men det finns fortfarande utrymme för progress och success.
Nu ska jag väcka C och ge honom en croissant.

VardagsMetamorfos

Nu känner jag mig ganska rofylld. Som en larv som sitter på en blomstjälk och gungar. Lite så. Har hela finska sommaren framför mig och fick en intervju till ett riktigt jobb på Södersjukhuset i Stockholm. Vågar inte ens hoppas. Men vad jag hoppas!

Vardagen är alltid den samma var man än är, fastän man är på sitt "äventyr". Fastän jag skulle åka till nordliga, bergiga Japan och jobba, skulle jag säkert ändå komma hem efter jobbet, äta en yogurt med honung, öppna facebook och söka efter, ja jag vet inte ens vad jag egentligen vill hitta där. Det är som om det borde finnas nåt viktigt där, nån dag, men det finns det ju aldrig.
Hur stor skillnad gör inte ett kort i ditt brevinkast i jämförelse med en cybertråd på fb?! Facebook kan aldrig bli personligt nog. Personligt så att det rör.

Nej, jag vill göra min vardag till nåt jag gillar och chillar i.

ute är det kallt

från 28 grader och sol till 7 grader regnsmisk. Myser inne i operationssalen under värmande lampor där kirurgerna skrattar åt att vi i Finland ständigt jobbar nattskifte då det är så mörkt. Hur många gånger ska man stå upp för sitt land? Jag hör mig själv försköna skogar, sjöar, folk och undervisning och vappen beskriver jag som en karneval, "som i Brasilien ungefär".
Man vill ju också vara någon och patriotismen växer i en då man är utomlands. Jag tror faktiskt att Halonen skulle vara ganska stolz över min insats.

Tröttheten av all koncentration klättrar dock över mig då jag kommer hem, och har till och med svårt att tänka utan tyska ord susandes bland min arma synapser.
Nu börjar även framtiden göra sig påmind och jag borde börja söka bostad i stockholm.
Borde-varför heter det inte Tische då på tyska?

Ich tische schlafen.

Sjukt Hus

Då var det slut på min andra nästan 12 timmars dag som underassistensläkare. Har haft flera patienter på tyska, varav en enbart snackade swissdytch, och idag en patient nür Französich bitte. Det är nog en utmaning att försöka ta anamnes och status på främmande språk och sedan ännu redovisa allt för kirurgen som tittar roande på då man försöker stamma fram det viktiga.
Och då jag bara inte kom på vad smärta var på franska.! Till slut använde jag avoir pipi, tills jag kom på att det betyder kissa. Nå, då klarnade saker sedan för oss båda.

Varför kastar jag mig alltid ut i omöjligheter? Var är min eftertänksamhet och min självbevarelsedrift?

Trots det har början varit bra. Jag känner mig väldigt behövd och har mycket jobb. Och denna historia kanske jag någon dag berättar för den unga nervösa läkarstudenten som står bredvid mig. Friskt vågat, hälften vunnet.

I 7 våningen har de den så kallade hotellvåningen, var de patienter med den dyraste försäkringen ligger. Egna stora rum, balkong med utsikt över stadstaken, personliga sjuksköterskor som passar upp dem 24 h/dygn, och då menar jag uppassning, specialkaffe, meny för mat osv.
Dessa patienter blir även bara opererade av seniorläkarna och vi underläkare får inte ens snusa på dem. Nåja, their lost.

Nu ska jag försöka undvika en förkylning som bankar på min immunologiska dörr, läsa om sakralstenos och försöka sova ut inför morgondagens tyskacirkus.
Bis nacher Michi