reflexhammare och reflektioner

Imorgon åker jag till engelberg över påskhelgen. Måste packa och gräva fram bokningsnumrorna. Funderar på hur självständig jag egentligen är? I detta läge känns det inte som om jag får nåt till stånd själv. Det känns tungt och ibland vill jag bara hem.
Om en timme börjar min dans, men missar då hela kvällen med umgänge..
Då man kommer ut från skolan blir plötsligt alla strings unattached, det kastar omkull en. Med vad och var vill man jobba i framtiden? Borde man redan nu börja söka sig till någon riktning, något eget mål? WHO hörde inte av sig, och det stör mig förvånansvärt mycket. Var det min enda chans? Jag är rädd för villavolvovoff. Hela jag är frustrerande onoff. Det är lite som ett djur i bur, men inlåst så länge att man inte vet vem man är när man kommer ut. Vill minnas hur jag tänkte innan jag blev bakad till läkare.
Suck, vill bara sova och vakna klar i skallen.

men nu dans och sedan packning

besvikelse

så avblåstes desperate housewives lunchen. Den ena måste åka hem för hennes man hade på morgonen meddelat att han kommer hem på lunch, den andra hade nåt strul med bröllopsplaneringen. Så jag istället för sushi i downtown, åt jag pestopasta hemma, med godis om vartannat. (Sam och Tom köpte 2 godispåsar åt mig på söndan).
Har svårt att låta bli att ställa mig upp och dåna om jämnställdhet och oberoende. Fast det är kanske lätt att säga då man kommer från Finland, och inte Mexiko, Japan, Kosovo och Camerun. Demonstrativt frågade jag Claude vad beroende är på tyska?

-Abhängig

Nå, det ger mig mer tid för artikeln som jag jobbar på. Symptomatik och diagnos nu och i framtiden för lungemboli.
Och på tal om tid- kolla vad min vänstra hjärnhalva åstadkom igår.

Regelbunden Oregelbundenhet

nu börjar mitt bloggskrivande aningen tappa sin regelbundenhet. Mina dagar går liksom in i varandra här. men från och med nu ska jag försöka vara mer skärpt. Det är alltid givande att ta en reflekterande paus och skriva nåt narcisistiskt.
igår var vi och skidade 2 timmars bilfärd söder om Basel i Grindelwald. Det var soool på förmiddan och mina skidor var så långa att jag kunde åka i lössnö, eller "kunnon virgin" som man säger på skidslang.
andra veckan av tyskakursen sparkades igång idag. Nya ord jag lärde mig var Kuh, Hahn, die Henne und Hartnäckig. Konstigt att de är de minst nödvändiga orden som jag memorerar. När behöver jag veta vad ko är på tyska på sjukhuset? Nå, ganska långt klarar man ju sig med mm.. mmm.
För övrigt njuter jag av min roman Dödgrävarens dotter, filar på min Curre för jobbansökningar i stockholm och försöker plugga tyska så mycket jag kann.
Imorgon ska jag ut och äta med "hemmafruarna" från tyskakursen, det blir intressant.

Der Kuh ist ein wiederkauer.

Derdiedas-Was?

Andra dan på tyskakursen. Mein lehrer heisst..


Claude Müller


Han är Schweitzare, kring 35 och hans artikulation är out of this world. Mitt huvud är fullt av verstAAnden? DAAAAtIIIIV, In der SSSSCHCHWEIZ.
Ändå finner jag mig vara en av de bästa eleverna på kursen, då en kille från Sri Lanka inte efter 100 upprepningar förstod, att nominativ inte betyder nåt, akkusativ inte heller, och dativ är inte heller ett ord. Som svenskelin har man ju ett litet försprång då nästan alla ord går att härleda/gissa från svenskan. Men det knystar jag inte om förstås. :)

Anmälde mig till en kurs vid stockholms universitet; global nutrition. Den går i september och genom den borde jag få mina valbara studier till godo. Om jag inte finner mitt kall i tyskundervisningens värld ändå.


dagens kotivaimo:
rucolans första skott kom upp!

Auf wiederhören

romans i provans

5 dagar bilade vi ner till södra frankrike; provence, luberon, marseille och på vägen upp spagetti hos arne i Bern. Vi hade cyklarna isärmonterade i bakluckan, framsätets mittkonsol var fylld av snäx, såsom fikon, blodapelsiner, karkki, ostar ex. tomme de savoie och baguetter. Det var lågsäsong och ganska mycket var stängt i det annars så frikostiga provence. Den goda sidan med det är att pensionärsturisterna inte trombotiserar byarna. Trots detta beslöt vi oss för att återvända till provence igen, tidigast i gubbålder. För provence är och förblir ett lavendelodlande, småborgerromantiskt, ibland ad snobbigt ställe. Där allting alltid går lugnt till. Dans ma opinion. Men med flera kryddmått cynism grejade vi det, och resan kändes skön och skojig i alla fall.

Edgig som jag alltså är, ska jag börja en intensivkurs i tyska imorgon. Detta eftersom jag fick utbytesplatsen på Basels Universitätssjukhus i maj. Traumatologi blir det, och det blir bra tror jag.

Dagens kotivaimo innan resebilder:

scones med naturell yogurt (mest med tanke på de brittiska kämppisarna, men de kom sedan inte hem för lunch iaf) så de ligger nu på köksbordet i en plastpåse och väntar i sin kallhet.

försökte fixa badrumslampan utan att lyckas

framme

Har tågat ner från stockholm till min slutdestination i Schweitz.
Den nya adressen är Självständigkvinnasomåkerefterenmanstrasse 25, Basel, vår-Europa. Men just nu känns det ganska skönt att vara här.
Omväxlande, Omtumlande och Om jag vågar erkänna, rätt.

Det var spänningsfullt givande men även ganska melankoliskt att resa ensam genom skandinavien och europa. Satt på mitt röda lipgloss och rökte une cigarette innan jag satte mig på nattåget från köpenhamn till södra tyskland.
På morgonen tog jag sedan spårvagn nummer 6 och dök upp i lägenheten några dagar för tidigt. Jag är kanske knasig, men jag tyckte att det skulle vara fräscht med en gammal hederlig romantisk överraskning. Och quelle supris jag var med sömndruckna ögon, blodsocker under all rim och reson samt 100 kilo bagage som tyngde ner mig. Men jag tror nog att vissa blev ganska glada ändå.
Nu vet jag inte vad som gäller,men jag tar en dag i taget. Och tar för mig.

Tackar bruttilurisarna i Stholm för luffarliv och lasagne, älskvärd Lundabo för underbart sällskap och sökandet efter den perfekta drinken.

Tack!

sleeping with a broken heart

solen skiner över stockholm. Sitter vid frukostbordet och tittar ut över taken. besluter mig, och ändrar mig, besluter mig igen. Har inte tagit det tillräckligt lugnt än tror jag. Det har varit härligt men väldigt mycket med alla nära och kära här på denna sida om östersjön. Nu har man lite känslan "the world is my adress" det var så länge sen jag bodde i nåt eget. har i alla fall bestämt mig för att jobba i hangö i juni och juli. Efter det får det vara nog, då bosätter jag mig i här. Solo eller eller ej.

Ibland undrar jag hur länge en människa orkar vara riven. Jag vill ge mig själv en elshock som skulle kortsluta mina synapser- ens för en vecka.

Hur mycket tål en kärlek utan näring? Är en cykel gödsel?

Jag längtar så efter regnet.