Det krävs en totalt sömnlös natt och 7 månader av monoton höst/vinter/vintervår förrän jag hittar tillbaka hit. Med facit i hand.
Man kan väl säga att jag vaknar när tjälen går ur jorden.
Utan att säga att det blir bättre den här gången.
Istället för att gräva i det förgångna och redogöra för vad som har hänt under de senaste månaderna (för nog har det ju hänt en del), vill jag bara skriva det som kommer upp i mina tankar. Nu och kanske sen.
Exempelvis detta: Om inte kroppen gör motstånd; sover jag här om 2 veckor.
Hur påtagligt är det inte att man snart inte längre är vi två mot världen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar