Min rumskompis Tom slog föregående vecka rekord på ansamlad otur. Efter att ha blivit dumpad, och nekad sin universitetsplats bröt han på söndan nyckelbenet då han föll. Stackarn är nu hemma från jobbet 1 vecka och har fått 3 veckors armanvändningsförbud.
Den enas död den andras bröd brukar man ju säga.
Nu har jag i alla fall fått sällskap här under de långa eftermiddagstimmarna. Vi sitter och talar om dittan och datten, och mellan refrängerna skriver jag på min lungemboliartikel. Den börjar nästan arta sig.
Så kan det gå och om det är nåt jag tycker om med livet är det de oförutsägbara stunderna man upplever. Inte hade jag kunnat föreställa mig en sådän här vardag för några månader sedan. Önskar bara att C kunde få lite mer fritid från jobbet så han också kunde få koppla bort ibland. Då skulle jag ta honom till mitt hemliga ställe och bjuda honom på en pepparmynt-kiwi lemonad i solen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar