posttentisk eufori

nu var det alltså så här, att den sista tenten är skriven. Kanske någonsin!

Med överansträngd handled, svett under knävecken och fingrarna, samt röda och hettande kinder, skriver jag detta inlägg.
Det var det. Já era isso!
omöjligt att förstå nu, men jag hoppas kunna smälta det under tågresan som startar senare idag mot Levi. Det blir kul, och det är jag verkligen värd.
När jag går ut från detta bibliotek kommer jag gråta en lättnadens och vemodighetens tår. Nu är jag fri som fåglarna i Jasmins bur. Fri ska vara ordet jag missbrukar i mitt huvud de följande veckorna.

Fri

Dan före dan

hungrig läser jag om antikoagulansbehandling. hade en skön morgon, men utan möjlighet till ett kokt ägg, eftersom jag redan fört ut kastrullerna.
flytt och tent, räkningar och inlämningar, packning och julklappsshopping, men svårt att hinna med allt detta på en dag. svårt är en väldig underdrift.
det börjar kännas väldigt vemodigt att flytta ut från speranskijvägen, men lyckligtvis har kurt lovat att jag får komma dit på dinners hur ofta jag vill. jag får till och med välja le menue.

ps. Vill göra nånting annorlunda, nånting som känns annorlunda.

ps2. hur många veckor av ens liv måste man känna att "bara den här veckan är över" så..?

Stek mig

svårt att uppdatera läget när datorn varit på reparation hela veckan. Saknar den till och med.
Som min vän H. sa "6 år på 6 dagar" nu är det läsetid i juletid. Det är också tiden då jag börjar välja alla inomhusrutter -gångar och -tunnlar som finns när jag ska förflytta mig i stan. Kurar in mig i mina varma paltor och försöker förgäves få upp värmen.
-35 grader har de lovat när vi åker till Levi. Och nix, det är inte stavfel.
varför åkte vi inte till Båstad med kursen istället? (Se "stekarskolan" 1-3 på youtube.)

Nu på stan och träffa liten syster

Farhågor och morhågor

Finland är ett självständigt land. Jag är en självständig kvinna. Dessa firades igår med nepalesisk take away hos L&V, som dessutom bjöd på gott rödvin, bakfullheten till ära.
Tack för festen på lördan, och tack för igår! Ni är mitt nya Matti & Mervi-favoritpar.

Måndag, 5 dagar skola kvar, någonsin. det känns verkligen overkligt. Jag ser stupet framför mig men jag kan inte sakta farten. Hur ska man klara fallet? Försöker hela tiden komma på en mental fallskärm som ska rädda mig. Funderade tillsammans med J och A på lunchen, ifall man borde gå och "prata med någon". Det kanske inte vore en så dum idé trots allt.

Det är med skräckblandad förtjusning som jag gasar på.

mitt liv mellan första advent och självständighetsdan

Nu återstår bara de gredelina finlandiakulorna i godisboxen.. Kanske jag för dem till L&V på deras inofficiella tupare, kanske någon tok där gillar just de lila?

Snart orkar jag inte äta mer sötsaker för att lindra längtan.

En god vän, som inspirerar mig och även har en portion av soulmate-het, tipsade mig om dikten "Kadavret"

skriven av Charles Baudelaire

P, ditt meddelande gjorde min dag. :)

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.

Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.

Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.

Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.

Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.

En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.

Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.

En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.

Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!

Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!

Jag gillade den genast