Morgonstund

När jag vaknar och tassar in i köket nuförtiden möts jag av 4 skäggstubbiga män som tittar in från byggställningarna från andra sidan gatan.

Härom morgonen när jag gick efter en kopp kaffe ropade en av dem "mama!" efter mig.
Privilegiet att bo på bottenplan!

Idag ska vi träffa denna kvinna då jag ämnar introducera Aston för babysalsarytmik.

Hur kan skatteverkets arma automatiska telefonsvarare inte förstå mitt finlandssvenska "nej"? Utan jag måste "nee-äj"!

Ibland känns det som om man aldrig kommer att känns sig helt hemma här.

just nu

på min pretentiösa boklista:

Boktjuven (suthie ska låna)
Maken av Gun-Britt Sundström
Min kamp I av Knausgård


Lyssna på tips:

Theodor Kallifatides sommarprat på p1
En varg söker sig pod (de flesta avsnitten)
Bianca Kronlöf i värvet

Musik:

Schubert-Inpromptu 3

&

solgnutta och troll

I gränslandet mellan sommar och höst

befinner vi oss i.
Jag tycker om gränsland och känslan av förändring. Fastän det betyder tvära kast och storm en tid.
Jag tycker om hösten.
Jag tycker om att vara förälder. Fastän det är ständig storm och så beständigt.
Jag tror jag har en svaghet för stormar.

Utanför mitt fönster

Går en kvinna som alltid bär klänning. Hon cirklar på innergården och vaktar sina 2 små söner. Hon pratar med tunn bebisröst. Hon berömmer deras minsta rörelser.
Varför kliver hon inte utanför?

Antimonarkism-tankar från Tove Janssons Sommarbok

Som prins Daniel sade till Viktoria - "störst av allt är kärleken", stämmer det?
Tänk om det finns någonting som konkurrerar med denna känsla, som till exempel konsten? Att se estetiken i sin omgivning. Den som ständigt öppnar dörrar och utmanar de elektriska impulserna.

Kärleken däremot tycker jag verkar mer bedövande och svår att definiera, flyktig.

Vad kommer att kännas mer beständigt i slutändan, relationerna, känslorna eller det alldeles egna rummet man inrett i sin hjärna?