Som prins Daniel sade till Viktoria - "störst av allt är kärleken", stämmer det?
Tänk om det finns någonting som konkurrerar med denna känsla, som till exempel konsten? Att se estetiken i sin omgivning. Den som ständigt öppnar dörrar och utmanar de elektriska impulserna.
Kärleken däremot tycker jag verkar mer bedövande och svår att definiera, flyktig.
Vad kommer att kännas mer beständigt i slutändan, relationerna, känslorna eller det alldeles egna rummet man inrett i sin hjärna?